Vålarö i ett historiskt perspektiv

Den medeltida seglingsbeskrivningen har i våra dagar uppmärksammats på nytt genom kulturturistprojektet Kung Valdemars segelled. Projektet drivs av de fem länsstyrelserna längs ledens sträckning, från Blekinge län i söder till Stockholms län i norr, i samarbete med Riksantikvarieämbetet, Statens Sjö-historiska Museer, Svenska Turist-föreningen samt berörda länsmuseer och kommuner. Nedanstående material har i allt väsentligt hämtats från projektets skrifter.

Redan i slutet av 1200-talet nedtecknades ett dokument på Sorø kloster i Danmark som beskriver sjövägen längs den svenska östersjökusten. Dokumentet är de äldsta beskrivningen av färdvägar längs den svenska östersjökusten som finns bevarad i dag. Genom Sörmlands skärgård finns två leder beskrivna, en inre och en yttre led. Så här ser en översättning av den inre leden ut.

"Och från hinsidan brawic (Bråviken) till fimersund (Femöresund) 2 veckosjöar.  Därifrån till rsebac (Örsbaken), till Rug (Rågö) 1 vs och förbi Rug 1 vs.  Därifrån till stendor sund (Stendörren).  Därifrån till siuiæ sund (Sävsundet) I vs.  Därifrån till haf (Hökö eller Hänö) 1 vs. Därifrån till fifang (Fifång) 1 vs." (1 veckosjö anses vara den sträcka ett roddarlag klarade innan det måste avlösas och sägs motsvara ungefär 4 sjömil eller 7,5 km)

​

En av de platser som projektet beskriver i Södermanlands län är den forna vårdkaseplatsen på Vålarö i Tystberga socken. Som säkert de flesta vet så är vårdkaseplatsen belägen på toppen av det vi i vardagslag kallar "utsiktsberget" längs vår motionsslinga.

På Vålarö fanns i äldre tid en vårdkase. Namnet vittnar om att här har funnits en bevakningsplats med mycket gamla anor. Vålarö omnämns första gången redan 1379 då det skrivs Wardharnö. Ön finns också med på de äldsta kartorna över skärgården från slutet av 1600-talet. På en karta från 1678 syns en figur i form av en brinnande vårdkase på platsen som då kallas Wålaröö.

Namnet Vålarö kommer av det fornsvenska ordet vardher med betydelsen "vakt, vakthållning". Vårdkasen på Vålarö ingick i ett varslingssystem och kustförsvar med anor långt tillbaka i tiden. Vårdkasarnas främsta uppgift var att varna för fientliga flottor. De antas ha ett direkt samband med ledungsorganisationen och går troligen tillbaka till yngre järnåldern. I Södermannalagen kan man läsa om vakthållningen på dessa platser.

Vårdkasarna restes vanligen direkt på eller i anslutning till bergskrön. Etnologiska källor berättar att vårdkasarna ofta var uppbyggda av gammalt kärnvirke kring en 10-12 m hög spira. För att hålla samman kasen användes järnband eller vidjor. Invändigt kunde en botten vara insatt där tjärtunnor och torra furustubbar var placerade. De synliga spåren efter vårdkasar är sällsynta och oftast är det genom äldre kartor och ortnamn som platserna kan spåras.

På Vålarö kan man se att berghällen på krönet av vårt utsiktsberg är eldskadad inom ett ca 8 x 8 m stort område. Strax intill finns också en stensamling som sannolikt är rester av ett sjömärke.

Vårdkasen på Vålarö har troligen också fungerat som sjömärke. Att kasarna kunde ha stor betydelse som siktmärken för de sjöfarande framgår bl a av Johan Månssons "Een siö-book om siöfarten i Östersiön" från 1644.  På äldre kartor kan man ibland se vård-kasar som är försedda med toppruska och tunna på hög stång. 

Vårdkasarna följde ofta de äldre farlederna. Alldeles intill Vålarö passerar en farled som med stor säkerhet är mycket gammal. På kartor från från 1600- och 1700-talen över området kan man se att farleden då gick norr om Langö där den sedan delade sig. En led för större båtar fortsatte genom Stora Ekholmsströmmen och en för mindre båtar fortsatte genom Oxbåset. Den inre leden i den medeltida seglingsbeskrivningen i Kung Valdemars jordebok från 1200-talet passerade med stor sannolikhet söder om Vålarö.